Att finna friheten att tänka nytt

Genom att involvera människor i budgetprocessen lär man folk att prata strukturer, istället för detaljer. Istället för att uppmuntra föräldrar att lägga sig i vad barnen ska äta i skolan kan medborgare kanalisera mer pengar till skolan. Det kollektiva tänkandet blir regel. Det får människor att gå från att vara re-aktiva till pro-aktiva. Istället för att varje gång ett sjukhus eller en skola ska läggas ner springa ut för att protestera, finn här en möjlighet att vara de som lägger förslagen. Det får folk att tänja på gränserna. En budget har en ram som begränsning, men den ramen kan göras större, de offentliga inkomsterna kan öka, för att så öka utgifterna. Skatter blir i budgetsammanhang en möjlighet till en bättre samhällsstruktur och inte privata pengar som riskerar att försvinna in i svarta hål om de betalas in som skatt.  

Det mest centrala i en deltagande demokrati är rätten att vara med och bestämma. Rätten för medborgarna att bestämma över sitt liv, sin stad, sin budget, sina skattepengar – en rätt som utförs kollektivt. Folkbildning och deltagande är grundläggande, kunskap ökar möjligheten att delta, möjligheten att delta ökar kunskapen. Processen bör omfatta makt över omfördelningsprocessen. Deltagande demokrati är en demokratisk folkbildande process där medborgare deltar och är med och bestämmer om samhällets utveckling, såväl socialt som ekonomiskt.

Norge är inte ett fattigt land, inte grannlandet Sverige heller. Trots det går kommunerna i båda länderna med budgetunderskott, det pågår nedskärningar och privatiseringar, och deltagandet sjunker både i val och i traditionella politiska fora. Den enda vägens politik begränsar valmöjligheterna för en expansiv politik genom att skilja på ekonomi och politik. Ekonomiska beslut ska sättas in i en liten låda som det står ”Oberoende” på. Detta är konstruktionen på de oberoende nationella centralbankerna, och det är EMU:s uppbyggnad. I neoliberala regimer får folk välja mellan 14 olika yoghurtsmaker, men inte ekonomisk inriktning. För att gå emot detta krävs det mer än ett nej. Nej:et måste kompletteras med förslag på hur man kan göra istället. Den deltagande budgeten är ett utmärkt exempel.

Deltagande demokrati i Porto Alegre

Den mest kända deltagande demokratiprocessen finns i Porto Alegre. Den infördes 1989 av PT, Partido dos Trabalhadores, det brasilianska arbetarpartiet. 2004 förlorade de valet och nu är det ännu viktigare att observera processen och analysera erfarenheten av 14 års deltagande budgetprocess.

Under våren 2002 och 2003 var jag i Porto Alegre och då såg den deltagande processen ut så här.[i] Budgetprocessen varar året runt. Från mars till september fattar man beslut om budgeten. Från september till december kontrollerar man att förslagen efterföljs och röstas igenom. Från november till januari röstar man om stadgarna för deltagande budgeten. Staden är indelad i 16 regioner. I dessa regioner bestämmer man vilka tre budgetposter man vill ska prioriteras och vilka projekt och nyinvesteringar som ska göras. Detta läggs sedan fram för den lokala regeringen. Genom ett matematiskt poängsystem kommer man fram till vilka stadens tre prioriterade budgetposter är. Till dessa ska 40 procent av nyinvesteringarna gå. När pengarna sedan ska fördelas görs det enligt tre kriterier: Vilken prioritering man hade på budgetpost, antal invånare i regionen och nivå på infrastruktur. Det tredje kriteriet är det som garanterar omfördelning – mest pengar går alltid dit behovet är störst.

Tanken med deltagande budgeten är enkel: Om människor själva bestämmer över stadens budget sker en omfördelningseffekt och administrationen effektiviseras.

Genom att föra diskussioner på gatan, i kvarteret och i området där man bor kunde medborgarna tillsammans diskutera sig fram till vilka investeringar som borde göras och vilka områden[ii] som är prioriterade. Första året deltog 900 personer i processen, 2002-2003 deltog över 22 000 människor på olika möten under en budgetprocess som tar sin början i mars och avslutas i januari med en offentlig avstämning över statusen på de olika investeringarna. Om vissa investeringar inte satts igång måste den kommunala regeringen förklara varför. Idén var att kommunens budget skulle tas genom principen om deltagande demokrati och på så sätt vara ett komplement till de folkvalda. Det medborgarna själva ofta framhöll som det bästa med deltagande budgeten var att det både fick slut på korruptionen genom att systemet blev öppet, och att folk fick veta vilka kriterier ett förslag måste ha för att godkännas. Budgetprocessen innebar ett stopp för politikers löften till företag och företagsledningar. Oavsett mängden möten i slutna rum kan ingenting göras upp i förväg eftersom budgeten bestäms av folket.

Deltagande demokrati behöver inte begränsas till budgeten. I Porto Alegre omfattade det den så kallade näringspolitiken, som i de flesta länder är överlämnat till helt andra aktörer än medborgarna i samhället. När ett företag skulle slå sig ner i staden tillsattes en konsekvensanalysgrupp med representanter för den lokala regeringen, tekniskt sakkunniga och medborgare för att se över vilka följder en sådan företagsinflytt innebär. I stort sett alla stora matkedjor och shoppingcenter har pressats till motprestationer innan de fått tillåtelse att slå sig ner under stadens villkor. I slutet på 90-talet var det en stor strid kring det franska multinationella företaget Carrefour. De ville slå sig ner i staden och krävde – som är regel i en neoliberal värld – skattebefrielser och andra avlastningar. Byggandet av deras shoppingcenter skulle åstadkomma stora socioekonomiska följder. Lokalsamhällena ställde långtgående krav och efter hårda förhandlingar gav Carrefour med sig. Den grundläggande idén är att företagen själva ska bära sina kostnader och betala för de problem de orsakar. Det kan handlar om att bygga hus åt de människor de flyttar på, att asfaltera och öppna upp vägar, bygga broar och bereda plats för lokala små och medelstora företag inne på det nya shoppingcentret.

Porto Alegre gick även emot Världsbankens krav på privatiseringar av vattnet och kommunen utvecklades samtidigt en demokratiskt avancerad process för att göra användarna, alltså medborgarna, delaktiga i administrationen av vattnet.[iii] I Belem do Para gick man bortom budgetdiskussioner och fick med medborgarna i stadsplanering och utveckling i en process som kallas Stadskongressen.[iv] I Venezuela har regeringen tillsammans med fackföreningarna börjat med olika experiment med sambestämmande i statsägda företag - det handlar helt enkelt om att öka arbetarnas inflytande över sin arbetsplats.[v] I Argentina drivs ett flertal framgångsrika fabriker av arbetare.[vi] På en liten ort kallad Söderkulla i den svenska staden Malmö har man på en arbetsplats infört sex timmars arbetsdag. Processerna gör människor rika på erfarenheter och samhället fungerar bättre.

Den deltagande budgetmodellen finns i över 200 kommuner i Brasilien och har spridit sig till resten av världen.[vii] Den finns i över 50 städer i världen och frågan om deltagande demokrati är en levande och viktig diskussion för vänstern i allt från Palestina, Indien till Frankrike och Storbritannien.

Ligger framtiden bakåt eller framåt?

Stämningen var magisk i den stora salen under Globaliseringskonferensens sista dag i november 2004 i Oslo. LO, Attac, För Välfärdsstaten tillsammans med flera andra rörelser kom ut och deklarerade sina krav; i det kommande valet skulle det inte räcka med att byta regering, utan den regeringen måste byta politik. Tal hölls, folk applåderade, krav efter krav ställdes, ingen ny EU-ansökan, hurra rop, full sysselsättning, stående ovationer, återta det som privatiserats, applåder, hämta hem trupperna från Irak, slagord och sång. Trondheim modellen lyftes upp som exempel gång på gång och när Heidi Larsen från Trondheim pratade rycktes jag med och fick lust att ställa mig upp och skrika: Heidi for president! utan att ens ha rösträtt i Norge.

Trots det hade jag en känsla av att något fattades. Magin var i för stor utsträckning byggd på nostalgi. Vi ska ju inte backa in i välfärdsstaten, utan utveckla den.

2000-talet: med högern vid makten så sker det förändringar, med vänstern vid makten så förvaltas det. ”Vaffö är det på detta viset? Vaffö? Vaffö?”. Likt rumpnissarna i Ronja Rövardotter springer de omkring och trängtar efter förändring och frågar sig varför. Tesen från vänstern är att starka krafter pressar folkvalda politiker till en viss sorts politik och att vänstern måste pressa tillbaka. Socialdemokrater måste bli riktiga socialdemokrater, vänsterpartier mer vänster, fackföreningarna företräda arbetare mer. Det måste få finnas en gräns för hur många gångar man kan säga åt folk att de måste rösta för att förändra politiken, trots att politiken fortsätter på samma spår. Det måste finnas en gräns för hur många gånger man kan tala om för människor att stanna kvar och kämpa i sina partier trots att partierna konstant utvecklas åt högerhåll. Så när nej-sidan segrar i EU-folkomröstningen i Norge, i EMU omröstningen i Sverige, när socialdemokrater innehar regeringsmakten, uppbackade av i val växande vänsterpartier och det inte har någon speciell betydelse för politikens inriktning så är lösningen enligt den logiken mer ”riktig vänsterpolitik”. Är det vad som krävs, eller behövs det något mer för att bryta med den enda vägens politik och mönstret av en förvaltande vänster? 

Norges nya regering har mycket att leva upp till. Kan det bli den första vänsterregering sedan neoliberalismen svepte in i Europa som faktiskt också är vänster? De har startat bra, förhoppningsvis inser de på vägen att det nya och häftiga vore att styra tillsammans med folket istället för åt dem.

Det som behövs är en fördjupning och utveckling av demokratin. Det som måste till är mekanismer som kan garantera att den politik som en majoritet av befolkningen röstar för är den som genomförs. Medborgarna måste helt enkelt spela en större roll. Där finns kompetens, samhället har pengar och tillsammans utgör de möjligheter till förändring. Den representativa demokratin måste kompletteras av en deltagande demokrati.

Demokrati på riktigt och på låtsas

Så låt oss börja på lokal nivå, med att öppna upp kommunernas budgetprocesser för ökat medborgerligt inflytande - låt oss starta deltagande budgetprocesser. Den deltagande budgeten måste självklart anpassas till den kommun eller den region där den ska införas. Det handlar om att öppna upp budgetprocessen, bjuda in medborgare att vara med och bestämma kring prioriteringar och omfördelning.

Metoden är oerhört viktig, och både Porto Alegre och Belem modellerna är väldigt användbara när en egen ska skapas. Det finns några lärdomar som med lokal touch kan användas överallt. Det måste vara en process och inte bara ett fåtal möten. Möten måste förberedas och diskussioner måste hållas flera gånger. För att beslutsprocessen ska vara så inklusiv och effektiv som möjligt så ska den vara indelad i flera olika etapper. Tydliga och förutsägbara regler måste sättas upp, så att de som deltar vet villkoren för att få igenom beslut. Tydliga ramar för vilka beslut som kan fattas underlättar också processen. Det är också viktigt att vara tydlig med vilken del av budgeten medborgarna kan bestämma över. I Porto Alegre bestämmer medborgarna över investeringsbudgeten, den delen av budgeten som går till nya investeringar. Driftsbudgeten, den resterande och övervägande parten av budgeten som är för fasta utgifter, diskuteras enbart.

Fördelarna med en deltagande budget är flera. Medborgare deltar och ökar både sin kunskap och sitt engagemang i samhället. Med en deltagande budgetprocess kan man uppnå en större kunskap och transparens om offentliga utgifter, och utvidga omfördelningen i kommunen för att på det sättet uppnå social utjämning och ökad social rättvisa. När man röstar i ett val legitimerar man i förväg beslut och politisk inriktning; man har under valrörelsen fått löften om en viss inriktning på politiken och vissa beslut som kommer att fattas i framtiden (under mandatperioden). I en deltagande budgetprocess sker själva förankringsprocessen parallellt med beslutsprocessen. När budgeten röstas igenom i det lokala parlamentet är den redan förankrad bland folket. Beslutstillfället är slutet, och inte början, på en förankringsprocess. 

Självklart finns det faror med deltagande demokrati, precis som det finns med den parlamentariska demokratin eller när medborgare reduceras till konsumenter. När man inför deltagande processer är det viktigt att komma ihåg att det inte är en lekstuga för fattiga och socialt utslagna.

Det fungerar sällan när processen kommer ovanifrån, styrs ovanifrån och deltagandet aldrig övergår i en riktig process som möjliggör påverkan. Trots denna kunskap är det så vanligt att låta medborgare tycka men inte påverka. I samband med att valdeltagandet sjunker bland de fattiga och är fortsatt högt bland de rika, att det införs deltagande processer i fattiga områden - så att de ska få leka demokrati utan att något förändras. I Sverige genomfördes Storstadssatsningen, som var riktat till storstädernas problemförorter, flera andra europeiska städer gör liknande satsningar. Regionalpolitik med likartad struktur, en uppmaning att delta men ingen rätt att bestämma, återfinns i avlägsna byar.

Politiker kan skapa processer där man anslår projektpengar som gör att man inte kan prioritera sådant som innebär reguljär verksamhet. Man tillåts alltså köpa blommor till fritidsgården, men inte betala för att hålla den öppen en dag till i veckan. Processen kan också konstrueras så att fattiga människor ställs mot andra fattiga, fattiga stadsdelar ställs mot varandra, och folk lär sig att agera utifrån egenintressen som inte blir till allmänintressen. Och visst kan det hända att ett fåtal tokstollar deltar och skrämmer bort alla andra på ett möte. Men man ska inte acceptera att man bara provar det ett år och sedan konstaterar att det inte gick och ger upp. Demokrati tar tid.

Varför skulle människor ta sig den tiden? Vad har en deltagande budgetprocess för något att erbjuda? Det sådana här processer kan erbjuda är en reell möjlighet till påverkan, och kan man garantera det så är det faktiskt ett viktigt erbjudande. Det är precis exakt det som människor anser saknas i den politiska processen. I den senaste svenska demokratiutredningen står det;”Vi tror till och med att ett av de stora och växande problemen med den svenska folkstyrelsen hänger nära samman med att ett deltagande i de traditionella formerna för politik inte alltid innebär något inflytande. … Många medborgare ser ingen förbindelse mellan deltagande och resultatet”. [viii] Det en deltagande budgetprocess kan erbjuda är just en koppling mellan deltagande och resultat.

Framtidens kommuner

Det finns ingenting som säger att folkvalda politiker i Norge eller Sverige skulle införa en deltagande budget om det fördes fram som förslag, snarare finns det mycket som talar mot.[ix] Däremot skulle fler rörelser kunna ha det som krav, lokala grupper skulle kunna göra egna alternativa budgetar, eller lägga fram konkreta förslag på hur budgetprocessen kan öppnas upp. Där lokalt motstånd övergår till förändringsprocesser borde det vara ett självklart sätt att styra på.

Det ska inte räcka med att komma till makten tack vare folkligt deltagande, själva makten ska utövas genom folkligt deltagande. Ett radikalt styre idag måste på riktigt ge folk makt att påverka sin vardag. Tillsammans med medborgare kan allianser bli radikala och hitta sätt att bearbeta svårgenomtränliga strukturer, skapa politik istället för att förvalta, öka omfördelning och rättvisa och visa på motstånd. Att agera är det bästa motståndet mot uppfattningen om att ekonomin är ansträngd. För detta krävs det institutionella reformer, strukturer måste kunna ifrågasättas. Ibland måste gamla saker slängas. Vänstern måste finna friheten att tänka nytt.

Och modet att genomföra det…

Skulle man kunna göra Trondheim till världens första ”hot spot” kommun, där alla får fri tillgång till Internet? Första sidan är kommunens portal där den deltagande budgeten i Trondheim upptar en stor plats. Där man som medborgare får uppdateringar om var i budgetprocessen man befinner sig, var nästa möte kommer vara, och vilka frågor som är uppe till diskussion. Skulle man kunna erbjuda en väsentlig ökad demokrati på de arbetsplatser som kommunen äger? Kan man tänka sig att garantera att de arbetsplatser som återtas, från privat till offentligt ägo, inte bara byter ägare utan också styrs mer aktivt av dess ägare - kommunens invånare? Skulle en arbetstidsförkortning kunna genomföras, och en radikal regionalpolitik? Skulle kommunen kunna visa på motstånd och vägra lyda om staten skulle säga att så får man inte göra? Allt är möjligt om man involverar medborgarna - deras deltagande och medbestämmande är en förutsättning för en utveckling av välfärdsstaten.

[i] Jag studerade budgetprocessen i Porto Alegre under januari till februari månad 2002, och under januari månad 2003.

[ii] Med områden menas budgetposter såsom exv. hälsa, utbildning m.m.

[iii] Transnatinal Institute har skrivit om detta, en rapport om vattenadministration finns på http://www.tni.org/ .

[iv] På svenska finns ett föredrag om Stadskongressen http://www.vansternsinternationellaforum.se/Filer/deldem05.pdf och även i min bok Deltagande demokrati kap 2 Mosaikrati. 

[v] Venezuela http://www.venezuelanalysis.com/ .

[vi] The Take http://www.nfb.ca/webextension/thetake/ , La Vaca http://www.lavaca.org/tapa.shtml

[vii] För mer information om deltagande budgeten i Brasilien och på andra ställen finns det bra information på http://www.ongcidade.br/ www.tni.org

[viii] En uthållig demokrati s 36.

[ix] I Oslo har en aktionsgrupp för en deltagande budget samlat in namn och haft frågan uppe i fullmäktige, de kräver att en deltagande budget införs på prov i några av Oslos stadsdelsnämnder. För mer information om detta se http://www.osloadb.org/